Ett mellanting mellan godis och mat. Så beskriver jag den här ”salladen” som jag nästan skäms för att presentera. Vet inte varför. Kanske för att den är banal, kladdig och onyttig på samma gång. Men jag kan inte motstå. För den är himla god! Och funkar utmärkt som mat om du inte vill tänka på vare sig näringsinnehåll eller antal kalorier. Den fanns med i Salladsboken från 70-talet men går inte att googla på nu – jag har i alla fall inte hittat den. Har ätit och älskat den sedan barnsben. När jag pluggade åt jag den ibland till både middag och frukost i sängen, när jag tyckte att jag var värd något gott. Om man säger såhär; jag har fått folk på fall med den här men det är inte det första jag bjuder på om jag vill briljera rent estetiskt. Den läggs upp fint i grupper på fat – så fint som det går med de ganska färglösa ingredienserna – och innan en äter blandas allt ihop (inte lika fotovänligt så jag har fotat innan kalaset blandats).
Håll till godo med en favorit från 70-talet! Och jäs efteråt. Jäs ännu mer om du lägger till ett laddat färskt vitlöksbröd. Här hemma säger vi titt som tätt ”äh, vi gör en wienersallad”.
Ingredienser:
250 gram hård ost, typ herrgård
250 gram rökt skinka på bit
1-2 röda paprikor
1-2 bananer
1 stor burk (alltså inte minsta burken) skivade champinjoner. Du läste rätt – burkchampinjoner!
Sås:
2 dl äkta majonäs, ingen lightvariant
Saft från 1 citron, mer om du vill ha syrligare
Cayennepeppar efter smak (ibland använder jag sambal oelek)
2 msk ketchup
Gör såhär:
Blanda dressingen. Tärna alla övriga ingredienser, förutom champinjonerna. Lägg på fat och häll på dressingen. Lår folk titta på salladen innan du blandar ihop så att de ser vad de äter. Njut!
Stunder vid spisen 